Kategori: Hälsa

Hej!

Igår hade jag den stora äran att tillsammans med en vän se Foo Fighters i Göteborg på Ullevi. Som gammal Straight Edgare och allmän grungare från tonåren så var ju Nirvana bandet som var bäst i världen. Men så hände det, Kurt Cobain tog sitt liv och vi trodde aldrig att något band skulle kunna ersätta dem. Men så valde Dave Grohl som då var bandets trummis att starta ett nytt band som heter Foo Fighters. Pat Smear som var en gitarrist i Nirvana, sent men framtill slutet är kompgitarrist i Foo Fighters.

Efter att ha älskat bandet i 20 år utan att ha gått på en enda konsert då livet kommit i vägen så gick jag äntligen. Och det var som en stor återträff på Ullevi. Majoriteten av publiken var i 30årsåldern och de flesta var väldigt förväntansfulla. Men så hände det som inte får hända. En överladdad Dave Grohl ramlar av scenen i andra låten ”Monkey Wrench”. Först fattar vi inte vad som har hänt och tillslut slutar de spela. Sjukvårdarna har lag upp honom på en brist och ska köra honom till sjukhuset. Alla tror att nu är det över. Men så säger trummisen Taylor Hawkins att de ska spela lite covers för oss som har kommit. För det var vad Dave ville att de skulle göra. Och att de ska komma tillbaka och fullfölja spelningen. De ber om ursäkt för det som hade hänt och Dave bärs ut. Efter två låtar så kommer läkare och annan personal inkonkandes med Dave och sätter honom på en stol.

Det går ett sus som slutar i ett jubel när alla förstår att vi kommer att få se och höra mer. En läkare sitter på knä och håller i Daves fot så att han inte ska förstöra sig mer. Han har nog fått en hel del morfin och alkohol för att överleva smärtan. Men min gissning är att chocken gjorde en hel del för att han inte skulle bryta ihop.

De river av en låt efter en annan och publiken älskar det. Och efter en stund så säger Dave. ”Jag kommer tillbaka, de ska bara gipsa mitt ben.” Då river Taylor och grabbarna av ytterligare ett par låtar och ut kommer Dave på kryckor med ett gipsat ben. Han går fram så att han inte står många meter ifrån mig och börja sjung ”my hero” akustiskt. Det var nära att tårarna kom.

Jag som älskar att förstå varför människor gör som de gör har nu under dagen haft en riktig ”case study” i ledarskap och gruppdynamik. För vad var det som hände egentligen?

1. Gruppens frontfigur och ledare ramlar av scenen och bryter benet

2. Förvirring utbryter bland fans, bandet, den skadade musikern och bandet

3. Dave tar mikrofonen och ber alla om ursäkt och be bandet att spela för fansen, för det är för deras skull som de är där

4. Bandet ber om ursäkt till fansen och lovar att de ska få se dem live igen

5. Bandet vill bjuda fansen på musik eftersom det är därför som de är där.

6. Efter 15 minuter av hårt arbete från bandets sida och hejarop från fansen så kommer ledaren ut igen

7. Han har bett läkaren att följa med för att hålla hans fot för han vill inte göra sina fans besvikna och han vill visa sitt band att de kan räkna med honom. För de försökte göra så gott de kunde när han hade skadat sig.

8. Bandet genomför konserten och ALLA fans som såg spelningen fick minnen för livet

”My Hero”

När man bryter ned det ytterligare och tänker ”LEAN” så är detta klassiskt för vad Lean står för: Respekt för människan

I hela kedjan så har det varit RESPEKT för alla inblandade. Och den som visade respekt först var Dave Grohl. Dave visade sina fans och sitt band respekt. Det han fick tillbaka var det som han gav. Nämligen att fansen stannade och bandet öste på så mycket de bara kunde. När han sedan kom ut så förstärktes det ytterligare. Då visade han att ett brutet ben är inte lika farligt som att svika sina fans och sitt band. Därav blev stämningen bland 50 000 åskådare enorm. Och något som vi kommer att prata om i många år framöver.

Det som kommer att ske i bandet framöver kan jag bara gissa mig till. Men jag tror att deras grupp kommer att bli ännu starkare. När det gäller mig och andra som sett dem. Så tror jag att nästa spelning kommer att vara slutsåld inom ett par dagar. För ingen vill ju missa ett band som gav oss detta trots det fruktansvärda som hände.

Det är häftigt vad respekt för människan kan göra för människor. Tänk på det!

  cheap college papers at sale prices

Hej!

Jag har egentligen så himla mycket att vara tacksam för. Ibland är det lätt att bli fartblind. Idag vill jag lyfta hur tacksam jag är för all hjälp som jag fick med min hemsida. Jag har haft god hjälp av nära och kära med hur den skulle se ut.. Jag blev sminkad och fotad av Kimberly Pålsson på MadeByKim och SLiM webb och Reklambyrå tog fram både min logotype och min fina sida.

Jag är tacksam för de härliga klienter som jag har och har haft. Många av er hör av er lite då och då och berättar om era framsteg i att hitta balans i era liv. För mig är det så otroligt härligt och ni fortsätter att inspirera mig.

Jag blev lite nostalgisk och hittade en länk till när min hemsida föddes: http://slimreklam.se/2013/08/

Tack för all hjälp

Nu har det hänt – Magnus och jag tränade ihop!

Magnus Gustafsson (Stockholm) som jag har coachat bland annat via min podcast var på besök i Halmstad för att jobba med volleybollen som spelas i helgen. Och innan det var dags för honom att bege sig till Halmstad Arena så rev vi av ett gympass på Gladius. 

Jag hämtade Magnus på hans hotell i stan och därefter hängde vi på låset tills gymmet öppnades. Vi var först in och vi körde ett riktigt bra axel- och bicepspass. Magnus ger alltid 110% på alla pass som jag ger honom och ohboj har det gett resultat. Visst har han liksom alla andra haft svackor. Men det är väl det som gör honom till den han är, han ger inte upp. 

Magnus har på ett år åstadkommit en otrolig förändring med sin kropp. Nu är det ju så att allt vi har jobbat med har inte varit enbart kropp. För man kan inte få en hållbar kropp utan en sund knopp. Kort och gott, lika mycket som vi har jobbat med upplägg kring kost, träning och vila så har vi jobbat lika mycket med vanor, förändringar, mentala förberedelser och mycket mer. Som coach så lär jag mig oerhört mycket av alla mina klienter. Och det gör mig väldigt ödmjuk inför de uppdrag som jag får. En av mina största personliga tillgångar för att lyckas som coach är att jag faktiskt lyssnar på de människor som jag jobbar med. Och det är oavsett om jag är lärare eller coach. Människor har mycket att lära av varandra och det är ett sånt slöseri att inte ta sig tid att lyssna.

Jag tror att anledningen till att Magnus har lyckats så väl är för att vi har gjort det här tillsammans. Han har aldrig behövt känna att han är ensam. Utan han kan alltid slänga iväg ett sms eller ringa mig, och det har han gjort. Men det krävs fler komponenter för att det ska gå bra och det är att jag har haft 100% tillit till att han gör det han ska. Och har det spårat ur så har jag varit noga med att följa upp och få honom på banan igen. Och detta har alltid skett i dialog. För vi båda två vet vilka roller vi har.

Det här ska inte bli ett långt utlägg om tekniker bakom framgångsrik coachning utan det är att lyfta de fantastiska resultat som Magnus har fått.

Vill du höra alla avsnitt som vi har spelat in på vår podcast? Gå in på länken via iTunes så finns alla där till ditt förfogande.

https://itunes.apple.com/se/podcast/justlotta-holistic-health/id893210810?mt=2

Hallandsposten och Halmstadpodden!

När jag vaknade imorse och gick upp, så blev jag lite förvånad över att HP låg på mattan innanför dörren. Jag reflekterade lite snabbt över att, det kanske är så att det är idag som reportaget om mig kommer. Nyfikenheten tog tag i mig och jag slet upp tidningen. Och där var det. På en helsida; Lotta och Larissa.

Min vän Catharina hade hört av sig till redaktionen på Hallandsposten utan min vetskap och tipsat om mig. Snacka om förvåning när de hörda av sig och ville göra ett reportage.

Jag och Larissa förberedde oss och så dagen innan min födelsedag så dök de upp. UllaMi med sitt block och efter 40 minuter kom även en kameraman.

Så här blev artikeln:

Jag känner mig så otroligt tacksam för att jag fick vara med och jag trodde aldrig att det skulle bli en helsida om mig i den lokala tidningen. Jag vet att jag jobbar hårt och att jag alltid gör mitt bästa. Och även om jag hoppas på att jag ska få cred för mitt arbete så är det inget som jag förväntar mig. Och nu menar jag cred i bemärkelsen att vara med i media osv.

För ett x-antal månader sedan så var jag med i Halmstadpodden. Det avsnittet är nog lite mer tårdrypande än det här. Och det är mer av en fördjupning i vad jag har kämpat med genom åren. Och varför hjärtat sitter till vänster.

Fredrik Nyström som driver Halmstadpodden och jag träffades en gång i höstas och spelade in ett avsnitt som för mig stundtals var väldigt känslosamt. Det är blir väldigt naket att berätta så om sig själv som jag gjorde den där dagen. Men det är samtidigt även väldigt befriande. Lyssna på avsnittet nedan och besök även Halmstadpoddens hemsida och lyssna på fler Halmstadprofiler.

http://www.halmstadpodden.se/2014/11/20-lotta-szoldos.html

Himla coolt att avsnitt #20 är med mig och den 20/4 så kom det här reportaget.

Jag tycker att det är så roligt det här och jag har gått med ett leende på mina läppar hela dagen. Det känns lite som julafton faktiskt. Så resten av kvällen så ska jag bara njuta av allt det här härliga.

Tack alla som har sagt så fina saker, kramat mig, och uppmuntrat mig. Jag älskar er allihopa och var och en finns i mitt hjärta. Jag är så glad över att få vara en del av era liv. Och jag är väldigt glad över att ni är en del av mitt.

Hej!

Nu tar våren ytterligare kliv emot sommaren och för varje solstråle mot min hud så blir jag gladare. Tänk vad mycket en boost av vitamin D kan göra för en.

Igår så fyllde jag år och det känns som att jag är på en bra plats i livet. Jag är 35 år gammal och mer nyfiken än någonsin tidigare. Jag trivs väldigt bra i skolvärlden och med mitt lärarjobb. Jag växer och lär mig för varje ny klient som jag får. Och ju längre som jag jobbar med mina ”gamla” klienter desto mer lär jag mig av dem med. Det är som en guldgruva för en nyfiken person som mig själv.

Jag blev firad av nära och kära jag känner en enorm tacksamhet. Så, tack!

Jag har haft en del för mig på sistone och en sak som jag är väldigt stolt över är att jag ingår som medarbetare på Strength Sensei. Jag har ingen framskjuten position, utan jag översätter artiklarna som Charles Poliquin skriver till svenska. Gå in och kika på hans hemsida här: http://www.strengthsensei.com Jag har två artiklar som ligger i min pipeline som ska in inom kort. Och det är ruskigt roligt att vara en del av en så framgångsrik coachs verksamhet. Och jag har för avsikt i min nästa utbildning att gå http://www.strengthsensei.com/fundamentals-of-program-design/ Jag vill alltid lära mig mer och jag har gått PICP level 1 tidigare. Men nu har Charles bytt företag och jag hoppar nog hellre på tåget där. 

Annars så blev jag intervjuad av Hallandsposten och sidorna Folk & Familj i torsdags. En vän hade utan min vetskap tipsat om mig och då blev jag kontaktad. Så, Ullami från HP tillsammans med en fotograf kom hem till mig och gjorde ett ganska långt reportage om mitt liv och vad jag brinner för. Behöver jag säga att jag vill; motivera, inspirera och hjälpa andra människor att växa? jag hoppas att det framgår tydligt i allt jag gör:)

Så, helgen kommer att bli bra. Den har ju startat med ett leende på läpparna i alla fall:)

Återkoppling till ett kärt ämne!

I min värld så är alla känslor på något sätt viktiga. De negativa känslor som vi får är livsavgörande för vår överlevnad. Och de är lite viktigare än ”att alltid vara positiv-skiten”. De negativa känslorna varnar för faror, de är dem som hörs i magkänslan om man möter någon som inte har goda intentioner. Om man skuttar runt på ett moln i ständig positivitet så är man antingen blåst, eller så utsätter man sig frivilligt för fara.

Låt mig ge dig några exempel. Det är dags att äta och du är bortbjuden. Maten har en konstig eftersmak och det känns inte rätt att äta den. Men eftersom du är positiv så säger du inget utan du äter glatt. För du är tacksam. När du väl sedan kommer hem så knyter sig magen på dig. Du får ordentliga kramper. Till slut kan du inte längre stå. Din första tanke är vinterkräksjukan, fast detta är i juni. Du slänger dig över toaletten och febern stiger. Efter ett par omgångar så är du alldeles uttorkad och orkeslös. Men du lyckas ringa en vän som kommer och hjälper dig. Du överlever!

Vad hade hänt om du hade lyssnat på den negativa känslan? Jo, du hade sluppit bli så där sjuk.

Vi tar ett exempel till. Och låt mig berätta att dessa känslor är kopplade till rädsla. Och rädsla är något av det viktigaste som vi har för att överleva.

Du har jobbat på din arbetsplats i fem år nu. Och det ska omorganiseras. Du är glad och tacksam över att du har ett arbete och gör allt som chefen säger till dig. Men du märker att en efter en så får kollegorna högre löner och bättre arbetsuppgifter. Och du börjar få en klump i halsen och en form av avundsjuka börjar göra sig påmind. Så, du bestämmer dig för att vara ännu mer positiv och göra ännu fler saker som din chef vill. En dag så kan du inte komma upp ur sängen. Benen vill inte röra sig. Du försöker att mästra med ett leende och ta dig till telefonen för att säga att du borde uppsöka en läkare. Chefen svarar att du ska höra av dig efter samtalet med läkaren och ni lägger på. Känslan av tomhet sprider sig i din kropp och du bryter ihop i tårar. Du förstår det inte. Du har sagt ja, gjort allt som chefen ville, och inte ens så mycket som ett tack. Och snart sprider sig bitterheten i din kropp och du ringer läkaren som efter ett par månader sjukskriver dig för utbrändhet.

Vad var det för känsla som du inte lyssnade på? Det var rädsla. I det här fallet en rädsla som var arbetsrelaterad. Var du rädd för att få sparken? Nej, självklart inte. Var du rädd för att du inte dög? Oh ja! Är det vanlig? Det är väldigt vanligt. Var den befogad? Självklart!

Känslan av avundsjuka är en viktig känsla. Den berättar att fördelningen i en relation, rädslan att förlora någon eller rättvisan i samhället eller på jobbet är fel. För är den fel så kommer den att drabba dig. Och om du blir drabbad så blir ditt liv mycket svårare att leva. Därför är det viktigt att ta sina känslor på allvar. För de vill säga dig något.

Hade vi vänt på situationen och istället haft dig till att boka ett möte med din chef. Då hade det nog sett annorlunda ut. Så här gör vi. Du tar med dig några frågor för att veta vad som förväntas av dig på arbetsplatsen. Det kan vara som; områden som du ska utveckla, nya uppgifter, bortplockning av gamla, utbildningar som du ska gå osv. Du kan även berätta hur du känner dig. Obs, har du en psykopat som chef så kan det här gå i baklås och jag hoppas att du kan byta arbetsplats. Men detta ger dig åtminstone en chans till dialog.

Vad är empati?

Jo, det är förmågan att känna med sig själv och andra. Obs! Detta är inte självömkan!

Podcast: Play in new window | Download

Subscribe: Apple Podcasts | RSS | More

I min senaste podcast med Clark Danger så pratar vi om ett test där barn får ta en marshmallow och om de väntar så får de en till. (Men vi snurrade in oss mer på testet med studenterna och rädisorna.) Och hur de kommer på strategier för att inte äta den där godisen. Barn som lyckades med det har visat att de har även lyckats mycket bättre i livet i stort. För de hade listat ut olika strategier för att inte behöva ha allt på en gång. De hade tränat upp sin disciplin. Se klippet och återkom till texten. Jag har en poäng. Jag lovar:)

Det finns ytterligare ett test i samma kategori som testade barns förmåga till empati. Och det gjordes på följande sätt:

Barnen fick framför sig kakor (tror jag) och broccoli. kontrollpersonen säger: – mmmm vad gott det är med broccoli, jag älskar broccoli, men jag tycker inte om kakor. Barnet (testpersonen) får då frågan: -Vad tycker du bäst om? Broccoli eller kakor. Testpersonen svarade oftast att det var godast med kakor. Då säger kontrollpersonen: Skulle du vilja dela med dig av det som du har? Och det är här som testet blir intressant. För ger barnet kontrollpersonen kakor eller broccoli?

De testpersoner som hade dålig empati gav kontrollpersonen kakor. Det kan tyckas givmilt. Men vad var det som kontrollpersonen hade sagt? Jo, att den älskade broccoli och inte tyckte om kakor. Barnet gav alltså vad den själv tyckte om och inte vad kontrollpersonen tyckte om. Detta är ett tydligt tecken på bristen på empati.

We seem to project what we are feeling onto other people.

http://www.parentingscience.com/empathy-gap.html

Den här artikeln tycker jag att du ska läsa om du vill lära dig lite mer om empati. Den har inte för många svåra och medicinska ord. Säger jag, som läser sånt här dagligen. Vart har min empati tagit vägen?