Alla vill bli framgångsrika i något, men det finns så många hinder på vägen.
Man kan gå på den ena föreläsningen efter den andra i jakten på svaret i hur man blir framgångsrik. Och många klappar sig på sin axel och säger att ”jag gjorde allt själv”.
Att göra allt själv är en sanning med modifikation. För det är ofta en så himla massa människor inblandade som gör det hela möjligt.
Jag har funderat väldigt mycket på just det här med att ”ensam är stark”. Och jag tycker att det är väldigt tvåeggat. Självklart är jag stark i mig själv och självklart så gör jag mycket själv. Men att jag skulle vara stark för att jag är ensam är inte sant. Jag har en massa härliga människor runt mig som jag uppskattar väldigt mycket. Och jag försöker att ge tillbaka så mycket jag bara kan. Och jag hoppas att de känner hur mycket jag tycker om dem.
Livet handlar om lyckosamma tillfällen. Och detta har jag pratat om tidigare. Jag, vet! Men jag kan inte låta bli. För det kan sticka i ögonen på mig när floskler till höger och vänster sprids på nätet.
Vinnare ger inte upp
Hur många gånger har vi inte hört det?
Låt oss leka lite med tanken. Eftersom allt är relativt och alla har olika förutsättningar, olika drivkraft och olika mål i sina liv så kommer det här med att ”vinnare inte ger upp” vara olika för oss alla. Och vad är vi själva beredda att offra för våra mål. Och om vi når målen, är vi verkligen vinnare? För vems mål var det som vi kämpade så för? Kan man vara en vinnare och förlorare samtidigt?
Sylvester Stallon känner de flesta till. Han var luspank och han försökte att hanka sig fram som skådespelare. Och när han skrev Rambo och vilje sälja in manuset så fick han sälja sin älskade hund, bil och mer eller mindre allt han ägde. Och han fick sitt stora genombrott. Och när han skulle köpa tillbaka sin hund så fick han betala dyrt för den. Men han betalade vad som helst för att få vara med den som han älskade. Det var en chansning. Och han gav inte upp och han vann. All eloge till Sylvester. Men att offra den man älskar för ett mål som kanske ger en ett bättre liv. Det är en risk som alla inte är beredda att ta. Och är man då en förlorare?
En kvinna skaffar barn, gifter sig och köper ett hus. Hon har nått normen för det liv som vi i Sverige ska leva. Mannen som hon är gift med är aldrig hemma och hon får reda på att han är otrogen. Något som hon kanske har vetat hela tiden. Men normen om hus, barn och vovve gjorde att hon ville nå det målet mer än något annat. Hon valde därför att inte vara besvärlig. Hon ställde inga frågor, inga krav och gjorde allt för att göra rätt. Hon bestämmer sig senare för att lämna relationen och bli ensamstående. När i allt detta vann hon? Och när förlorade hon?
I jakten på den perfekta kroppen som är målet så lägger man all sin tid på gymmet. Jobb, vänner och familj får stå undan. Man skapar sig en fixering eftersom inget är så viktigt som instagrambilderna och likes. När man sedan inte klarar att hålla den formen så blir man besviken och känner sig som en förlorare. Och istället för att ge sig själv lite andrum och se sig om i sitt liv och sätta ihop olika sammanhang så trycker man ned sig själv och kämpar hårdare. För vinnare ger aldrig upp och ensam är stark. Frågan är bara; Är du lycklig?
Summan av kardemumman är att försök att ha lite självdistans. Var tacksam för människor, yckosamma eller olyckliga omständigheter och ta reda på vems mål du försöker nå. För det kommer att tala om för dig om du ser dig själv som en vinnare eller förlorare utifrån dina egna mått och inte andras.
