Lördag, ok väder och en lista på saker att göra som är lite kortare än vanligt.
Men är livet så lätt? Blir livet lätt för att listan på saker att göra är kortare? Eller för att vädret är ok? Är det de yttre omständigheterna som gör livet drägligt? Eller är det de inre omständigheterna som gör livet odrägligt?
Jag vet inte någon som inte kämpar med något. Jag vet inte någon som aldrig har haft ett problem. Men FB och andra sociala medier kan ibland låta som en röst. En röst som berättar om hur bra allt är. Och det blir till ett brus av röster som hurrar, skrattar och har ett bra liv.
Men i alla dessa röster så famlar någon i mörkret på grund av en svårighet. FB eller instagram berättar inget om detta och alla andra röster fyller tomrummet. Och jag hör inte att denna rösten har tystnat. Någon annan har fyllt i. Avundsjukan fyller mig. För mitt liv är inte så perfekt. Att logga in på ett socialt medie börjar att stressa mig och tillslut så stänger jag ned och loggar inte längre in.
Vad är det som händer i oss? Varför kan vi inte sålla och leva för oss själva, med oss själva?
Det som jag beskrev längre upp i texten om att avskärma sig är inget ovanligt. Jag har vänner och bekanta som har gjort just det och gör det. Livet på ett socialt medie kan stressa oss. Och om våra liv inte är så perfekta och häpnadsväckande som alla röster på FB. Då blir vårt eget liv plötsligt tyngre.
Låt oss säga som så här. Många som vill bli vältränade och slanka och få den där välsvarvade kroppen gillar sidor som ”fit girls” eller ”fitnessskolan.se” med flera. Det poppar upp bilder på människor som har lyckats med sina mål och många gånger så tror vi att allt har gått ”rätt till”. För vi ser bara ytan. Vi ser inte känslorna bakom, vi ser inte helvetestratten som många har gått igenom för att hamna där. För just nu är vi i vår egen helvetestratt.
För den som har glömt bort ”Den gudomliga komedin” så ber jag er läsa på lite för att ni ska förstå vart jag är på väg.
Jag går just nu själv genom min helvetestratt. Jag slåss med det förflutna som ligger där nere bland de sista stegen. Och jag vet att jag inte har långt kvar för att komma ut på andra sidan. För mig är det en känslomässig resa. En resa som jag inte vill ha ogjord. En resa som har gett mig långt mer empati för andra människor är jag hade kunnat ana. En resa som har väckt stora frågor kring mig själv och min omgivning. Och hur jobbigt det än är/har varit. Så finns det ett ljus i slutet av helvetestratten.
Ge inte upp hoppet om att efter att du har mött dina värsta mardrömmar, att du faktiskt en dag blir fri från det som har kedjat fast dig. Och du kan njuta av en dag med ok väder och en lista med lite färre saker att göra. När du har tagit dig igenom ditt helvete så väntar paradiset på dig.
