Mat- motivation?
Jag har funderat på en sak ganska länge och ofta är det ju så att det man fokuserar på kommer till en i livet. Och för ett tag sedan skrev Phil Learney ett väldigt bra inlägg på sin blogg matfixering och innan dess har jag läst andra bloggar som Esther Blum till exempel. Och jag ser äntligen ett paradigmskifte i hur fitnessindustrin väljer att se på ideal. Äntligen har man börjat rannsaka sig själv och ifrågasätta vad som är friskt och vad som är sjukligt.
Somliga skriver kortare texter om ätstörningarna och ortorexi inom fitnessbranchen och andra som Victoria Stockwell skriver just nu en hel bok om det. Där hon bland annat berättar om sina egna demoner, andras demoner och vart allt detta kommer ifrån.
En bra sak som jag läste idag på fb var från Neghar Fonooni:
When it comes to following people for fitness inspiration/motivation, I want you to ask yourself: Is this person making me feel better about ME?
Too often I see women post comments such as these (on Instagram in particular) on photos of svelte, seemingly flawless bodies:
”I wish I looked like her.”
”I want my body to look like that.”
”Why can’t I be her?”
”Why can’t I have that life?”
”Why can’t I be perfect like you?
And you know what? That shit makes me really sad. Creating the illusion that you have a perfect life and a perfect body is dishonest. It’s not inspiring. It’s not actually helping people.
And wishing for someone else’s life/body/everything isn’t going to help you live the vibrant, healthy life you were meant to live. I’ve fallen into this trap in the past, and often find myself unfollowing people on social media when I find that their photos and posts make me feel not-so-great about my really great life.
That’s the non-negotiable quality I think we should look for in any ”fitpro” or public figure we follow: Do they actually make us feel good about US or do they make us wish we had what they have?
Feel free to openly discuss, but remember–only respectful discourse is permitted on this page . xo
Bella Falconi hade ett liknande uttalande för ett tag sedan där hon beskrev hur hon tränade halvt ihjäl sig för att visa andra hur de skulle leva sina liv. Och att det inte var förrän hon sade ja till sin blivande make som hon insåg att hon hade ett sjukt beteende. Ett beteende som gav henne tonvis av uppskattning men att hon själv inte alls kände sig frisk.
Det ja vill säga i det här inlägget är, att vi har alla perioder i livet där vi har olika prioriteringar. Och vi kan inte leva varandras liv. Vi kan bara leva våra egna. Vi har våra egna intressen, hjärtefrågor, relationer, jobb och mycket annat. Så att skämmas där folk skriver; I have a six pack and no excuses! Är i min värld väldigt endimensionellt. Och jag ska inte ta ifrån dig att du har lyckats, det är inte det som jag skriver. Och jag ska inte ta ifrån dig att du har en ny vana och att du trivs med dig själv. Det är riktigt bra. Men om livet bara handlade om vem som har ett sex pack eller inte och det definierar hur du har lyckats i livet. Ja, då skulle nog mänskligheten inte utvecklas bortom neandertalarstadiet.
Jag uppskattar goda föräldrar som tar sig tid för sina barn, håller sig i så god form som de kan. Så att de har ork för att ta del av barnens liv och vardag. Jag uppskattar människor som brinner för att göra vår värld till en bättre värld, med eller utan sexpack.
Det jag inte gillar är människor som har hybris och tror att de har svar på allt. Ingen har svar på allt. Ödmjukhet är något som verkar ha försvunnit i hetsen på att få synas och höras i sociala medier. Och jag skulle aldrig döma någon för sexuell läggning, ursprung, ålder, kön eller klass. Men jag blir jäkligt sur på människors beteenden. För vilka rättigheter man tar sig gentemot andra. Och inom den här branschen särskilt, där man försöker få andra människor att skämmas för sig själva, genom att framhäva sig själv. Det tycker jag är väldigt fult!
End of Rant!