När inser du att det krävs en förändring?
Märker du att det är svårt att ta ett steg tillbaka, att andas och vända mot en förändring när du är i stormens öga?
Jag tror att livet skickar en prövningar i olika former för att man ska börja tänka. För att man ska få distans till sitt kaos, till sin stress. Och att det är när man får en distans till allt som man kan göra någon form av förändring. Förändra sina tankar, förändra sina vanor och kanske hitta tillbaka till sitt äkta jag. Ett jag som är väldigt lätt att förneka.
Hur länge har du vänt dig själv ryggen i jakten på yttre bekräftelser? Jag som nu är 33 år gammal börjar så sakteligen se de hinder i mitt liv som har lett till en större visdom. Och jag är rädd och nyfiken på samma gång, för jag tror att fler prövningar kommer. För tänk vad mycket jag kan lära mig på det. Tänk vad många vanor jag måste bryta. Och många läskiga steg jag kommer att ta. Och jag har vänt mig själv ryggen många gånger, men nu tror jag faktiskt mer än någonsin att jag vill vara jag:)
Hur vi lär oss att älska oss själv i vuxen ålder är en smärtsam upplevelse. För vi kan intala oss själva att vi älskar oss själva. Och ändå gör vi oss själva illa genom: att överäta eller underäta, sömnbrist, alkohol, droger, cigaretter, överträning, att vara soffpotatis, skapa dramatik och mycket mer.
För om vi älskar oss själva och är i balans. Då vänder vi oss inte ryggen.
Sätt dig själv i fokus. Älska dig själv och låt det ta tid. För har du inte älskat dig själv på 40 år. Då kan du inte ändra det på några dagar. Det tar tid att upptäcka något som så länga hållits tillbaka i mörkret. Men skatten har alltid funnits där. Trots att du inte har vågat titta.
Kärlek i höstmörkret.