Lär känna mig!

Det var en gång en ung flicka som inte hade några bekymmer i världen. Det var en gång en flicka som var nyfiken och livsglad. Det var en gång en flicka som helt oförstörd började i en skola där mobbning vad den mobbades fel.

Det brukar sägas att ord är som tattueringar, och det brukar sägas att var försiktig med det du säger. För när det väl är sagt då kan du inte ta tillbaka det.

Men det finns också dem som säger att du som tar emot det någon säger till dig, du är ansvarig själv för hur du hanterar det. Du själv är ansvarig för om du låter det passera eller om du tar det personligt.

En del säger att de aldrig tar något personligt och de går runt som åskmoln hela dagarna. De säger att de inte bryr sig om vad andra säger. De säger att det är fel på alla andra.

Det var en gång en flicka som gick till en skola där det var den mobbades fel.

Den flickan var jag!

Det började redan i lekis mins jag. Min mamma var dagmamma, så jag hade aldrig gått på dagis utan vi hade barn hemma hos oss hela dagarna. Min pappa jobbade natt på en industri. På lekis så fattade jag inte riktigt hur allt fungerade men jag trodde att jag åtminstone skulle få vara med och leka.

Men, när jag frågade så var ”det är redan för många”, ”du är tjej du kan inte vara med” osv. Och fortfarande ännu idag så hindrar jag mig själv från att fråga, för dessa ord har liksom bränt sig fast i min själ. Och jag väntar mig att jag ska få det svaret, och det blir en självuppfylld profetia.

Det var en gång en flicka som gick till en skola där det var den mobbades fel.

Vår lärare som vi hade sa alltid till mig när jag sa ”de jagar mig på skolgården och säger att jag inte får vara med”, ”de kastar kottar och stenar på mig”, ”killarna slår nervslag på mina armar”, ”tjejerna säger att de är för många””-Lotta, jag tycker att du ska gå undan, du behöver väl inte vara nära din klasskamrater om de inte vill ha med dig.”

Med ledsamhet i hjärtat gick en arg flicka hem ifrån skolan. Flickan blev arg på allt som hände hemma. Många kvällar så grät hon sig till sömns och önskade att hon dog. Hennes föräldrar grälade på henne ofta, och flickan grälade tillbaka. Hon var arg, ledsen, besviken och hon kände sig sviken.

En arg och ledsen flicka växte upp och ju äldre barnen blev desto elakare blev dem. Flickan fick inte komma på kalas, hon kallades hora och varje dag gick hon hem med sorg i hjärtat och bråkade med sina föräldrar. Och orden hemma om vilket hemskt barn hon var kom oftare, och alla ord vände hon inåt och fantiserade om hur hon skulle göra för att avsluta sitt lidande.

Det var en gång en flicka som älskade livet för mycket för att ta sitt liv.

Den här flickan växte upp och flydde hemifrån. Somliga skulle säga att hon gjorde ett karriärsval, andra skulle säga att det handlade om överlevnad. Men programmeringarna från barndomen satt kvar och den självuppfyllda profetian hängde över henne som ett moln som aldrig försvann. När de andra flickorna åkte hem till sina familjer på helgerna, så stannade flickan kvar. Hon visste att det bara skulle bli bråk hemma, och då valde hon att vara där hon var.

En efter en hoppade flickorna av gymnasiet och flyttade hem. Men inte flickan, för hon visste att hemma var hon inte önskad. Hon visste att vad hon än gjorde så gjorde hon fel. Så, hon stod ut trots att hon var olycklig. Hon hade en väldigt god vän som alltid fanns där för henne. Hon hade fått klasskamrater som faktiskt tyckte om henne och som hon fortfarande har kontakt med. Och hon stod ut.

Idag är flickan en vuxen kvinna med stora ärr i sin själ. Ibland går såren upp och kvinnan sörjer sin sårade flickas barndom. Hon önskar ofta att människor kunde förstå den lilla tös som var så arg och ledsen. Hon önskar att det hade varit annorlunda och att de djupa såren inte hindrade henne i sitt liv idag. Men hur mycket som jag än jobbar med mig själv, genom att förlåta mig själv och andra, så sitter alla dessa ord kvar i min själ. Bilderna finns i mitt minne och slagen i min kropp.

Det var en gång en flicka som hette Charlott Zsoldos som gick till en skola där det var den mobbades fel. Den flickan är jag!