Återkoppling till ett kärt ämne!
I min värld så är alla känslor på något sätt viktiga. De negativa känslor som vi får är livsavgörande för vår överlevnad. Och de är lite viktigare än ”att alltid vara positiv-skiten”. De negativa känslorna varnar för faror, de är dem som hörs i magkänslan om man möter någon som inte har goda intentioner. Om man skuttar runt på ett moln i ständig positivitet så är man antingen blåst, eller så utsätter man sig frivilligt för fara.
Låt mig ge dig några exempel. Det är dags att äta och du är bortbjuden. Maten har en konstig eftersmak och det känns inte rätt att äta den. Men eftersom du är positiv så säger du inget utan du äter glatt. För du är tacksam. När du väl sedan kommer hem så knyter sig magen på dig. Du får ordentliga kramper. Till slut kan du inte längre stå. Din första tanke är vinterkräksjukan, fast detta är i juni. Du slänger dig över toaletten och febern stiger. Efter ett par omgångar så är du alldeles uttorkad och orkeslös. Men du lyckas ringa en vän som kommer och hjälper dig. Du överlever!
Vad hade hänt om du hade lyssnat på den negativa känslan? Jo, du hade sluppit bli så där sjuk.
Vi tar ett exempel till. Och låt mig berätta att dessa känslor är kopplade till rädsla. Och rädsla är något av det viktigaste som vi har för att överleva.
Du har jobbat på din arbetsplats i fem år nu. Och det ska omorganiseras. Du är glad och tacksam över att du har ett arbete och gör allt som chefen säger till dig. Men du märker att en efter en så får kollegorna högre löner och bättre arbetsuppgifter. Och du börjar få en klump i halsen och en form av avundsjuka börjar göra sig påmind. Så, du bestämmer dig för att vara ännu mer positiv och göra ännu fler saker som din chef vill. En dag så kan du inte komma upp ur sängen. Benen vill inte röra sig. Du försöker att mästra med ett leende och ta dig till telefonen för att säga att du borde uppsöka en läkare. Chefen svarar att du ska höra av dig efter samtalet med läkaren och ni lägger på. Känslan av tomhet sprider sig i din kropp och du bryter ihop i tårar. Du förstår det inte. Du har sagt ja, gjort allt som chefen ville, och inte ens så mycket som ett tack. Och snart sprider sig bitterheten i din kropp och du ringer läkaren som efter ett par månader sjukskriver dig för utbrändhet.
Vad var det för känsla som du inte lyssnade på? Det var rädsla. I det här fallet en rädsla som var arbetsrelaterad. Var du rädd för att få sparken? Nej, självklart inte. Var du rädd för att du inte dög? Oh ja! Är det vanlig? Det är väldigt vanligt. Var den befogad? Självklart!
Känslan av avundsjuka är en viktig känsla. Den berättar att fördelningen i en relation, rädslan att förlora någon eller rättvisan i samhället eller på jobbet är fel. För är den fel så kommer den att drabba dig. Och om du blir drabbad så blir ditt liv mycket svårare att leva. Därför är det viktigt att ta sina känslor på allvar. För de vill säga dig något.
Hade vi vänt på situationen och istället haft dig till att boka ett möte med din chef. Då hade det nog sett annorlunda ut. Så här gör vi. Du tar med dig några frågor för att veta vad som förväntas av dig på arbetsplatsen. Det kan vara som; områden som du ska utveckla, nya uppgifter, bortplockning av gamla, utbildningar som du ska gå osv. Du kan även berätta hur du känner dig. Obs, har du en psykopat som chef så kan det här gå i baklås och jag hoppas att du kan byta arbetsplats. Men detta ger dig åtminstone en chans till dialog.
Vad är empati?
Jo, det är förmågan att känna med sig själv och andra. Obs! Detta är inte självömkan!
Podcast: Play in new window | Download
Subscribe: Apple Podcasts | RSS | More
I min senaste podcast med Clark Danger så pratar vi om ett test där barn får ta en marshmallow och om de väntar så får de en till. (Men vi snurrade in oss mer på testet med studenterna och rädisorna.) Och hur de kommer på strategier för att inte äta den där godisen. Barn som lyckades med det har visat att de har även lyckats mycket bättre i livet i stort. För de hade listat ut olika strategier för att inte behöva ha allt på en gång. De hade tränat upp sin disciplin. Se klippet och återkom till texten. Jag har en poäng. Jag lovar:)
Det finns ytterligare ett test i samma kategori som testade barns förmåga till empati. Och det gjordes på följande sätt:
Barnen fick framför sig kakor (tror jag) och broccoli. kontrollpersonen säger: – mmmm vad gott det är med broccoli, jag älskar broccoli, men jag tycker inte om kakor. Barnet (testpersonen) får då frågan: -Vad tycker du bäst om? Broccoli eller kakor. Testpersonen svarade oftast att det var godast med kakor. Då säger kontrollpersonen: Skulle du vilja dela med dig av det som du har? Och det är här som testet blir intressant. För ger barnet kontrollpersonen kakor eller broccoli?
De testpersoner som hade dålig empati gav kontrollpersonen kakor. Det kan tyckas givmilt. Men vad var det som kontrollpersonen hade sagt? Jo, att den älskade broccoli och inte tyckte om kakor. Barnet gav alltså vad den själv tyckte om och inte vad kontrollpersonen tyckte om. Detta är ett tydligt tecken på bristen på empati.
We seem to project what we are feeling onto other people.
http://www.parentingscience.com/empathy-gap.html
Den här artikeln tycker jag att du ska läsa om du vill lära dig lite mer om empati. Den har inte för många svåra och medicinska ord. Säger jag, som läser sånt här dagligen. Vart har min empati tagit vägen?
