Publicerat av - Blogg, Hälsa.

Vem har gett dig dina tankar? Har de rätt?

Det är lätt att tro ett en person som jobbar med hälsa och välmående aldrig har stött på några svårigheter i livet. Det är en vacker fasad, precis likt den fasad som andra bär på.

Under de senaste veckorna så har jag djupdykt ned i en avgrund som jag länge har försökt att undvika. Att kalla det länge är nog lite av en underdrift ur två synvinklar; den ena är att jag inte visste att den fanns och den andra att svaret på frågan skulle bli obehaglig.

Under mina barndomsår så blev jag väldigt mobbad i skolan. Och det hela började med om jag kommer ihåg det, att någon sa att jag var ful. Om vi pausar där lite för att inte dra i för stora växlar eller för att göra det hela banalt så är det viktigt att se omständigheterna. Jag är alltså en flicka som är andra barnet i familjen. Det första barnet dog tyvärr vid födseln och efter mig kom en flicka till. Mina föräldrar har säkert gjort sitt bästa utifrån de förutsättningar som de har haft. Men ändå blev det fel.

Jag hade en nära släkting som aldrig har behandlat mig väl, och denna släkting har väl inte behandlat många väl alls som jag vet. Men den har haft makt och inflytande över oss alla ändå. Och när en ung flicka får höra att ”du ska vara glad att du är ful nu, så att du kanske blir snygg när du blir stor” så gör det ont. För om jag är ful i dennes ögon, då är jag säkert ful i andras ögon med.

Så, flickan (jag) börjar skolan och får höra att jag är ful. Ett barn med en god självkänsla och där den vet att detta inte är sant kommer ju inte att bry sig om något så trivialt som vad någon säger. Men jag hade redan fått höra av min släkting att jag var ful. Så de elaka barnen bekräftade ju vad den här personen hade sagt. Och som de flesta vet så är ord som tatueringar. Dessa ord blev till mina sanningar hur jag än kämpade emot dem.

När jag kom till den åldern att det var dags att våga träffa killar så hade jag ingen självkänsla alls. Jag var ful. Jag var ful och ingen skulle kunna bli kär i mig.

Jag träffade den sötaste killen på skolan och vi var ihop i två veckor. Och under dessa två veckor så kom det fram en tjej och hon sa: ” jag tycker synd om din kille som har en sådan ful tjej”. Chansen att jag nu skulle träffa någon blev som ett Mount Everest för mig. För jag fick ständiga bekräftelser på att jag inte dög.

Så, jag grubblade, spelade stark, grät mig till sömns och bråkade hemma. Livet var en ond cirkel som aldrig ville ta slut. Jag flydde till volleybollgymnasiet för att få ett bättre liv. Det blev inte mycket bättre. Vi var 10 flickor som kom in och 6 hade slutat innan vi tog studenten. Jag stannade trots att jag vantrivdes, för vad skulle jag flytta hem till?

Livet fortsatte så här under många år, och jag brottades med mig själv och mina tankar. Jag blev vuxen, skaffade mig en utbildning och fick ett jobb.

Jag försökte att prata om det, och somliga lyssnade och andra inte. Jag utvecklade dessvärre en vana att hellre prata till andra än att lyssna på dem. Troligtvis för att jag blev väldigt självupptagen i mina egna problem att det var det ända som jag tillslut såg.

Jag tänkte ofta att: det är klart att den killen inte vill träffa mig för jag är så ful, eller att nä, jag får nog inte vara med de där kompisarna för jag är inte tillräckligt bra. Och vips så hade jag gjort den där släktingens ord, killarna som mobbade mig och mina förväntningar av andra till mina sanningar.

Men vet ni vad? Jag är inte ful! Jag är lika vacker som alla andra. Jag har ett gott hjärta, en härlig empatisk förmåga och ett hjärta med kärlek. Jag väljer att förlåta de där orden som människor utan bättre vetande har slängt åt mitt håll. Jag förlåter mig själv för att ha blivit itutad sådana osanningar. Och jag älskar att jag tycker att jag är vacker.

Låt ingen annan tala om för dig vad du kan och inte kan göra. Du vet det själv, och hur ska dessa andra människor med sina goda råd veta något om din förmåga?

Några råd!

  1. Omge dig med människor som ger dig kärlek och värme
  2. Undvik människor som är arroganta
  3. Lyssna inte på andras ”goda råd”
  4. Se dig i spegeln och säg att du är bra precis som du är
  5. Skriv ned 5 saker som du är tacksam för innan du går och lägger dig.
  6. Omge dig med människor som ger dig kärlek och värme
lov

3 Svar till “Personligt!”

  1. Camilla

    Åh vad fint skrivet men ledsamt att höra att du gått genom allt detta. Du är så fin Lotta! Både på insidan och utsidan. Även kl 7 på morgonen. 🙂

    Svara
  2. dorota

    Jag blir så glad av att läsa detta lotta. Ibland tänker jag att jag själv önskar att jag var lika stark när jag var liten som jag är idag. Att ha en god självkänsla men det är en process och självkänslan växer i takt med nya erfarenheter och utmaningar. Och ännu starkare kommer vi säkert bli med åren.

    Svara

Kommentera

  • (Kommer inte att publiceras)