Nu är jag fasen redo… Här ska det cyklas!!!
Jag och Larissa har idag varit i Uddevalla och hämtat min nya kompis. Denna goda vän har redan cyklat Vätternrundan en gång och halvvättern en gång. Detta betyder ju att det inte är något blåbär som jag har att jobba med:)
Nu väntar vi med spänning på att gatorna ska sopas så att vi kan ge oss ut och cykla många mil tillsammans..
God morgon!
Tänk att få vara så lyckligt lottad att jag vaknar av att min hund ligger med sitt huvud på min mage. Det är kärlek det. Eller så är det ”mamma gå nu upp! Vi ska ut och kissa och du ska göra en massa grejer som vanligt.” Jag gjorde en dubbel tolkning av det där och gick upp. Vi fick en grådaskig promenad i ett milt Halmstad.
Under promenaden på morgonen hinner jag alltid bearbeta mängder av saker som har hänt under veckan. Måste säga att det är en av de bästa saker som finns. Det är bäst trots att det innebär tidiga morgnar och inte alltid roligt väder. Men ack så nyttigt för själen i en mångsysslare.
Jo, jag är ju mångsysslare. Ni som känner mig vet att jag alltid har många järn i elden och att jag har svårt att sitta still. Nu i veckan har jag hunnit med en hel del saker. Jag går som bekant fortfarande på endorfiner från Vasaloppet och har därmed en otrolig energi. Jag har hunnit jobba med radiosport i onsdags, jag har deltagit i två saker som har med politiken att göra, jag har såklart varit lärare och idag ska jag hämta min nya älskling i Göteborg. Jag ska hämta min nya vän och kompanjon – min nya cykel för Vätternrundan.
Så för att inte förspilla all min dyrbara tid så är det nu dags att stoppa in hunden i bilen, lasta in cykelstället och sen ge sig av till Uddevalla för att påbörja nästa steg i en svensk klassiker.
/Lotta
Hej!
Efter många försök att få till en början på det här inlägget börjar jag så här. JAG GICK I MÅÅÅÅL!
Hur fasen gick det till egentligen? Vad har jag gjort? Hur gjorde jag?
Jo, det hela började med att jag en dag bestämde mig för att åka Vasaloppet. Jag hade i somras bestämt att jag skulle cykla vätternrundan med min pappa och tänkte att jag kunde väl lika gärna köra vasan när jag ändå höll på. Vilken bra idé Lotta!
Jag hade inte stått på ett par längdskidor sedan jag var 12-13 år och jag skulle alltså köra Vasaloppet Öppet spår. Vilken idiot kan man tycka. Det tyckte jag med i det tysta. Men har jag bestämt mig så har jag. Jag köpte ett par rullskidor på hösten och började träna. Det första träningspasset var jag stolt över att jag hade klarat åka tre kilometer. Vilken bedrift!
Dagarna gick och turerna blev längre. Innan snön i Halmstad kom hade jag åkt som längst till Simlångsdalen och tillbaka (3.5 mil). Sen kom snön och jag åkte ca 7 km på skidor i Ätran och sen blev jag sjuk. Två veckor var jag sjuk och det var två veckor kvar till starten i Berga. Under veckan i Sälen tränade jag bara teknik eftersom min hälsa var ganska dålig. Som längst åkte jag 6 km i ett ganska fint och lätt spår.
Dagen D närmade sig och helt plötsligt var den där. Jag stod på startlinjen i Berga och frös. Det var -14 grader och jag mådde illa av kylan. Mina tankar var ”du kommer inte att komma iväg, snart kräks du”. Men jag kom iväg och jag klarade stigningen på 5 km. Jag tog mig förbi Smågan, Mångsbordarna och till Evertsberg. Väl i Evertsberg värkte min ljumske så att jag höll på att avlida. Jag hade inget fäste på skidorna och jag ville bara ge upp. Men där i Evertsberg stod min pappa och min vän Tania och sa ” Du ser riktigt pigg ut, du kommer att orka hela vägen till Mora”. Det var då jag bet ihop. Jag bet ihop i 6 mil, 6 mil av helvete.
När jag var ute i spåret och led träffade jag människor utmed spåret som är mina hjältar. Mannen som erbjöd mig varm saft och en apelsinklyfta räddade mig. Han såg att jag behövde hjälp och jag fick fäste på mina skidor, varm ljuvlig saft och en chokladbit. Men viktigast var att han brydde sig om mig. Han sa åt mig ”bit ihop, du klarar det här”. Jag tackade och åkte vidare.
Jag led, led, och led ännu mer. Jag hade haft världens sämsta uppladdning utan någon mängdträning. Men när jag hade en kilometer kvar började jag att fantisera om en målgång. Det var den längsta kilometern som jag någonsin har åkt. Men så var jag där. Målet var i sikte och jag stakade för allt jag hade. Allt värkte och tillslut hade jag klarat det. Jag hade gått i mål. Jag hade tagit mig från Sälen till Mora. Jag, Lotta Zsoldos som precis innan start hade varit sjuk i två veckor. Jag, Lotta Zsoldos som inte hade stått på ett par längdåkningsskidor sedan jag var 12-13 år. Jag, Lotta Zsoldos som hade åkt som längst 3.5 mil i streck. Jag hade tagit mig i mål.
Befrielsen av att komma i mål var enorm. Jag såg pappa vid målgången och han var så stolt. Jag såg funktionärer som visade att jag skulle sträcka upp mina armar för en målgest. Jag sträckte mig upp och ut kom allt. Jag grät hejdlöst av glädje, smärta, befrielse, ilska… allt kom ut på en och samma gång. Jag knäppte av mig skidorna och bad en funktionär att ta av mig mitt chip runt min högra vrist. Den högra ljumsken var så illa tilltygad att jag inte kunde lyfta benet.
Jag blev omfamnad av två helt underbara människor som hade stöttat mig under mina nio mil. Tania nästan bar mig till bilen så jag hade svårt att gå. Jag är pappa och Tania evigt tacksam.
Tänk. Jag gjorde det:) Jag kom i mål!!!
Dan före dan före dan före skid-dan!
Oj, oj, oj tänkte jag i morse när jag vaknade i den hyrda stugan i Sälen. Vad är det som jag egentligen ska göra? Jag ska alltså vara vid starten för Öppet spår klockan 06.00 för att hämta mitt startnummer och sedan ska jag lägga mina duschgrejer vid en plats och sen ska jag placera ut mina skidor (hoppas att jag hittar dem igen) och därefter är det uppvärmning med Friskis och Svettis. Så långt är jag med. Sen börjar ångesten.
Jag får ångest för starten. För tänk så trycks det på bakifrån och jag måste åka fort och därmed får en dålig start och kroknar efter halva. Eller så ramlar jag, eller så.. Ja, usch! Vill faktiskt inte ens tänka på det.
Jag ska blicka framåt och jag ska göra mitt bästa. Jag ska göra som den där lilla prinsessan som kom idag. Jag ska hålla ut och sen ska jag fasen i mål:) Dåligt exempel eftersom jag inte är rojalist. Men vad fasen. En bebis är en bebis oavsett vem som har fött den.
Jag har under veckan fått teknikträning av ingen mindre än Vänsterpartiets ordförande i Halmstad och min bästa vän Tania Bengtsson. Det har varit riktigt bra eftersom jag har varit sjuk och inte har kunnat köra någon kondition alls.
