God morgon!
Regnet ute har avtagit och jag känner mig mindre mörk i mitt sinne. Igår var ett uppvaknande ifrån mitt självömkande. Jag hade liksom fastna i mina tankar om min livssituation. Jag tyckte att den speglade den jag var och vad jag kunde och inte kunde. Jag tog på mig kläderna för den stressade och ouppskattade läraren och fann mig i det. Jag såg inte möjligheter till någon förändring och jag såg bara hur allt blev mörkare och mörkare. Hur jag var fast och att jag inte visste vad jag ville göra med mitt liv. Jag har en lärarexamen och fem års studier och studielån. Vill man sadla om och testa någonting nytt? Jag tror att jag är n av många som går i dessa banor.
Men jag är inte den som bara sätter mig ned och säger: ”Ja, nu är det som det är och jag får nöja mig med det.” Jag har väl aldrig bara nöjt mig med vad livet har erbjudit mig. Jag har testat att bo på olika platser, jag har alltid siktat högt och när det gäller relationer så har jag väl aldrig varit med någon som jag bara har nöjt mig med. Det tog mig 32 år att hitta mannen i mitt liv. Och jag nöjde mig aldrig med det näst bästa. Jag skulle ha mannen i mina drömmar. Annars så kunde det va. Så varför gör jag nu så här mot mig själv? Varför tar jag mig inte ur situationen? Vad går jag och väntar på? Är vi fler som går och väntar?
Jag måste våga lyda mina egna råd. Jag måste våga satsa på det som jag vill med mitt liv. Jag vill inspirera andra och jag vill att människor med min hjälp ska kunna växa och nå sina mål som de sätter. Vore det då inte bra om jag faktiskt levde som jag lär?
Lotta – för en förändring