Hej!
Efter många försök att få till en början på det här inlägget börjar jag så här. JAG GICK I MÅÅÅÅL!
Hur fasen gick det till egentligen? Vad har jag gjort? Hur gjorde jag?
Jo, det hela började med att jag en dag bestämde mig för att åka Vasaloppet. Jag hade i somras bestämt att jag skulle cykla vätternrundan med min pappa och tänkte att jag kunde väl lika gärna köra vasan när jag ändå höll på. Vilken bra idé Lotta!
Jag hade inte stått på ett par längdskidor sedan jag var 12-13 år och jag skulle alltså köra Vasaloppet Öppet spår. Vilken idiot kan man tycka. Det tyckte jag med i det tysta. Men har jag bestämt mig så har jag. Jag köpte ett par rullskidor på hösten och började träna. Det första träningspasset var jag stolt över att jag hade klarat åka tre kilometer. Vilken bedrift!
Dagarna gick och turerna blev längre. Innan snön i Halmstad kom hade jag åkt som längst till Simlångsdalen och tillbaka (3.5 mil). Sen kom snön och jag åkte ca 7 km på skidor i Ätran och sen blev jag sjuk. Två veckor var jag sjuk och det var två veckor kvar till starten i Berga. Under veckan i Sälen tränade jag bara teknik eftersom min hälsa var ganska dålig. Som längst åkte jag 6 km i ett ganska fint och lätt spår.
Dagen D närmade sig och helt plötsligt var den där. Jag stod på startlinjen i Berga och frös. Det var -14 grader och jag mådde illa av kylan. Mina tankar var ”du kommer inte att komma iväg, snart kräks du”. Men jag kom iväg och jag klarade stigningen på 5 km. Jag tog mig förbi Smågan, Mångsbordarna och till Evertsberg. Väl i Evertsberg värkte min ljumske så att jag höll på att avlida. Jag hade inget fäste på skidorna och jag ville bara ge upp. Men där i Evertsberg stod min pappa och min vän Tania och sa ” Du ser riktigt pigg ut, du kommer att orka hela vägen till Mora”. Det var då jag bet ihop. Jag bet ihop i 6 mil, 6 mil av helvete.
När jag var ute i spåret och led träffade jag människor utmed spåret som är mina hjältar. Mannen som erbjöd mig varm saft och en apelsinklyfta räddade mig. Han såg att jag behövde hjälp och jag fick fäste på mina skidor, varm ljuvlig saft och en chokladbit. Men viktigast var att han brydde sig om mig. Han sa åt mig ”bit ihop, du klarar det här”. Jag tackade och åkte vidare.
Jag led, led, och led ännu mer. Jag hade haft världens sämsta uppladdning utan någon mängdträning. Men när jag hade en kilometer kvar började jag att fantisera om en målgång. Det var den längsta kilometern som jag någonsin har åkt. Men så var jag där. Målet var i sikte och jag stakade för allt jag hade. Allt värkte och tillslut hade jag klarat det. Jag hade gått i mål. Jag hade tagit mig från Sälen till Mora. Jag, Lotta Zsoldos som precis innan start hade varit sjuk i två veckor. Jag, Lotta Zsoldos som inte hade stått på ett par längdåkningsskidor sedan jag var 12-13 år. Jag, Lotta Zsoldos som hade åkt som längst 3.5 mil i streck. Jag hade tagit mig i mål.
Befrielsen av att komma i mål var enorm. Jag såg pappa vid målgången och han var så stolt. Jag såg funktionärer som visade att jag skulle sträcka upp mina armar för en målgest. Jag sträckte mig upp och ut kom allt. Jag grät hejdlöst av glädje, smärta, befrielse, ilska… allt kom ut på en och samma gång. Jag knäppte av mig skidorna och bad en funktionär att ta av mig mitt chip runt min högra vrist. Den högra ljumsken var så illa tilltygad att jag inte kunde lyfta benet.
Jag blev omfamnad av två helt underbara människor som hade stöttat mig under mina nio mil. Tania nästan bar mig till bilen så jag hade svårt att gå. Jag är pappa och Tania evigt tacksam.
Tänk. Jag gjorde det:) Jag kom i mål!!!
