God kväll!
Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Idag hade jag satt upp som dagen för mitt andra klipp på youtube. Jag hade ett ämne som jag hade tänkt prata om, jag hade börjat se en klar bild av det som jag ville förmedla. Igår när jag kom hem så tänkte jag skriva mitt manus eller några punkter. Jag kom hem från Bollerup, gick ut med hunden, gjorde mat och sen hade jag ett otroligt uttömmande samtal med min mentor där vi jobbade med vad som skrämmer mig. Och efter det samtalet så infann det sig ett lugn i mig. Jag hade inte längre ivern att filma och förmedla. Det blev inte längre en viktigare punkt än något annat.
Spelar det egentligen någon roll när det kommer? Gör jag någon besviken? Eller hade jag pressat mig själv till att leverera bara för att ni som läser inte ska tycka illa om mig för att jag inte höll det som jag lovade? Eller är jag bra som jag är? Ställer du någonsin de frågorna till dig själv när du pressar dig för att passa in? Undrar du aldrig över varför vissa människor får trampa på dig? Vart din ilska egentligen kommer ifrån. Den som du riktar mot andra. Vet du roten till din ångest eller har du bara skrapat på ytan?
När man jobbar holistict så jobbar vi med alla delarna och vi jobbar med oss själva. Vi coacher inom den här hälsoinriktningen lämnar inte känslorna i bakvattnet och bara jobbar med symptomen. Vi tror att allt hänger ihop. Människan är en enhet. Och allt påverkar allt.
Jag hör människor på facebook som beklagar sig över ständiga förkylningar, migrän, kramper i magen och ingen förstår varför de mår som de gör. I nästa veva så ser jag bilder på coca cola, halvfabrikat, ångest osv. Och inte en enda gång gör de kopplingen till sin livsstil, känsloliv och sina kroppsliga problem. Och varför gör de inte det? Är det deras eget fel? Nej, för de vet inte hur man ska öppna sina ögon för vad som är. För vi människor skiljer oss inte från ett lämmeltåg som springer mot ett stup. Vi gör som alla andra gör och sen mår vi dåligt och vi förstår inte varför. Doktorn skriver ut tabletter och sen är den onda cirkeln i full gång och omedvetenheten gör sitt jobb.
Och för att mina hormoner ska få chansen att göra sitt. För jag är inte som alla andra trots att mitt bekräftelsebehov förmodligen skulle trötta ut vem som helst. Så ska jag säga det som är svårt att säga.
Jag är en mycket behövande ung kvinna och det är ok.