Jag är en 36 år ung kvinna som under många år har ägnat mig åt träning av olika slag. Jag har under mina år som elitidrottare varit oerhört frustrerad och ledsen över att jag inte kunde få det som alla andra hade.
Jag kunde inte, hur mycket jag än tränade, få den där platta magen.
Som tonåring sa man att jag inte hade några former för jag var helt rak. Och jag förstod inte vad det betydde förrän puberteten satte igång. Vid sextonårs ålder så tog jag klivet och satsade på en sport. Tidigare hade jag varit gymnast, men när jag började spela volleyboll så blev det bara roligare och roligare. Och ska jag vara helt ärlig så var jag livrädd för saker som vi gymnaster gjorde. Så valet var ganska enkelt. Att välja sport alltså. Sen var det ju det här med att alltid vilja vara bäst. Och när man är bäst så får man spela i landslaget. Och för att få spela i flick- och juniorlandslaget så var man tvungen att gå på volleybollgymnasiet i Katrineholm. Och vart hamnade jag tro? Jo, just där. Det var en lång flytt från lilla Gislaved i Småland till Katrineholm i Södermanland.
Om vi tittar in i åren som förvirrad tonåring, med mycket press på sig själv (från sig själv), vegetarian med en skolbespisning som inte visste att vi ”veggos” också behöver protein så blev min mat mest kolhydrater. Och under deppiga perioder blev det glass. Vi tjejer åt otroliga mängder glass. Och allt eftersom veckorna gick, och trots att vi vägde oss innan träning så trodde jag att jag gick upp i vikt för att jag fick muskler. Men detta var början på år av frustration, sorg och stress. Och det var inte så mycket muskler som jag hade hoppats.
När man är ung och tror att vuxna ska vägleda en så inser man inte att de vuxna är precis lika vilsna. Livsmedelsverket släpper studier om att det är bra att man ska äta fem mackor om dagen. Så, som en vanlig medborgare så litar man på myndigheten.
När gymnasiet var slut hade 6 av 10 tjejer i min årskull hoppat av. Och som studenter var vi en pluttig skara. Jag spelade en halv säsong i elitserien i Gislaved. Jag kom inte överens med dåvarande tränare och lämnade klubben och jag svor att jag aldrig skulle spela volleyboll igen. Jag skulle satsa på min bartender karriär och jobba i olika länder inom yrket. Det skulle vara min biljett till att se världen. Kroppen under de här åren var väldigt lågt prioriterad. Efter några vilda år åkte jag till USA som barnflicka och när jag kom hem vägde jag mer än jag någonsin hade gjort. Jag vägde 78 kg. Och jag fick panik.
Jag testade alla olika sorters träning, dieter och allt mellan himmel och jord. Och det började hända lite saker då jag mer eller mindre sprang varje dag och åt typ sallad. Men som lärarstuderande så funkade det inte. Jag kunde ju inte tänka klart, så jag fick ändra lite. Och då var kolhydraterna där igen. Nu är vi inne på 2005 och volleybollen kommer in i mitt liv igen. Volleybollen, studierna och vännerna var en fantastisk tid och 2007 skaffade jag mig min bästa vän. Min hund Larissa. Och dessvärre var jag återigen väldigt stor. Min kroppsvikt har under åren gått upp och ned, upp och ned. Och vintern 2011 förberedde jag mig för Vasaloppet. Jag tränade varje dag. Tog hjälp av en känd PT i Göteborg. Inte för att det hjälpte, jag mådde ännu sämre och dagarna innan jag skulle åka var jag riktigt sjuk. Jag vägde 74 kg och jag var så otroligt frustrerad. Och någon månad innan, tack vare att min syster hade sökt hjälp, fått reda på att jag hade mitt TSH på 7.8. Man mäter sitt TSH genom ett blodprov för att se vilka nivåerna är på sköldkörtelhormonet.
Jag klarade Vasaloppet och var redo att köra igen, när jag fick frågan: ”För vems skull åker du Vasaloppet?”. Snacka om tankeställare. Jag trodde att det var för min egen skull. Men jag gillar ju inte ens att åka på längden. Det är för mig totalt dötråkigt. Så jag lade skidorna på hyllan. Och nu började kampen med att få bukt på en kropp som vid det här laget väger 74 kg, har ett TSH på 7.8, en mage som är kass på grund av stress och en frustration att trots timmar av träning och promenader med hunden fortfarande inte är i närheten av att se fit ut.
Jag träffade min dåvarande partner och vi började med att läka min mage med olika kosttillskott. Min träningsmängd blev mindre, min diet utformad utifrån vad för matallergier som jag har. Vi tittade över stressen, sömnen. Vi insåg att jag drack för lite vatten och sen var resan igång. Så på ett år under kontrollerade former, med bra och ekologisk mat, har jag en fast kropp som nu ligger på 65 kg. Jag har ett TSH på 3.25 utan syntetiska hormoner och med den här lärdomen samt de utbildningar som jag har gått, som jag håller på att gå och de som jag ska gå, så tror jag att jag är den som du vill anlita som coach.
Jag har gjort en besvärlig resa i mitt liv och jag tror att med den erfarenheten som jag har att jag kan hjälpa just dig. Här nedan kan du se lite före- och efterbilder på mig. Min filosofi som coach är att man ska titta på helheten i en människas liv snarare än delarna. Och det är när vi ser till helheten som vi även kan lösa delarna.
Du kan kontakta mig under fliken ”kontakta mig”
Må väl så hoppas jag att vi hörs!